God Natt Mister Tom

Skriven av: Michelle Magorian

Översatt av: Meta Ottosson

”Jaha?” sa Tom bryskt när han öppnade farstudörren. ”Och vad vill ni då?”

Lyder första raden i min bok. Boken jag läst handlar om den ganska känslolösa gubben Tom Oakley och den tillbakadragna pojken William Beech.

William är en utav de evakuerade barnen från slummen i London. De har blivit omhändertagna och förflyttade till landsbygden, så att de ska vara säkrare från det dåvarande kriget.

William eller Willie som han också kallas, är väldigt skygg i början, men utvecklas otroligt mycket som karaktär.

Willie får snabbt vänner bland annat Zach, George, tvillingarna Ginnie och Carrie och Lucy.

Man får också relativt snabbt veta att Willie är duktig på att rita.

Tom är mannen på landet som blir Willies ”förmyndare” under tiden som Willian bor där. Tom är egentligen tvärt om vad Willie är, han är självsäker och har det gott ställt. Dock så mår han inte heller så bra innerst inne, hans fru och barn är döda sedan 10 år tillbaka, efterhand så mjuknar Tom och på slutet är han en riktig mysfarbror.

Jag tycker att Michelle Magorian är helt fantastisk på att skildra omgivningarna och miljön. Det är därför super enkelt att skapa sig en bild av samhället, och trots att boken är utgiven 1981 så är den fortfarande väldigt relevant.

Michelle använder sig av ett enkelt och vardagligt språk som förtydligar känslan av att vara på landet, vilket gör det lättare att leva sig in i personernas situationer, boken berättas av en dold talare.

God natt mister Tom är indelad i sektioner, skulle man nog kunna säga.

Den börjar lyckligt, lyckan fortsätter cirka 140-150 sidor, men sedan skickar Williams mamma efter honom. Stämningen förändras så mycket att jag grät när jag läste denna del.

Livet går från att vara ”en dans på rosor” till en riktig ”soppa” för den lille pojken. 

Willies mamma har också fött en bebis undertiden han varit borta, Willie döper den lilla flickan till Trudy, men Willies mamma vill bara ha hennes som prydnad, då den beskrivning man får av henne är att hon ligger i en flätad korg med plåster för munnen.

Sedan inträffar nästa tragedi, Willie blir inlåst i en källare tillsammans med Trudy, mamman sticker och Willie lämnas åt döden, men Tom har blivit orolig eftersom att han inte har hört av Willie. Han bestämmer sig därför att åka till London och leta rätt på pojken.

Och att Tom kommer i rättan tid, det är det inget snack om! Willie förs genast till sjukhus och vårdas där.

Detta trauma slutar dock med att Tom kidnappar Willie då han inte är nöjd med vården William fått.

Tom och Willies börjar faktiskt återgå till det normala, när Zach som också är en utav de evakuerade, blir hemskickad. Willie saknar Zach enormt mycket. När Zachs fosterförädlar dessutom får ett telegram som berättar att Zach dött av bombningarna, faller Willies liv bitar. William tappar lusten att leva och undviker allt som haft med Zach att göra.

Jag tror att när Michelle skrev denna bok så var budskapet att aldrig ge upp. Som läsare får man vara med om så många berg och dal gångar att budskapet är väldigt tydligt.

Personligen tycker jag att denna bok är otroligt väl skriven.

Författaren får ut sitt budskap på ett väldigt tydligt sätt, och jag ville bara läsa mer när boken tog slut.

Som jag redan skrivit så är boken relevant och betydelsefull.

Boken är en blandning mellan äventyrsroman och kärleksroman, vilket gör att boken blir trovärdig.

God natt mister Tom är helt klart läsvärd, och jag skulle absolut rekommendera den till dig som läser denna recension, då jag är ganska säker på att du kommer gilla den lika mycket som jag.

Det enda dåliga jag kan komma på är att den liknar andra böcker hon skrivit, vilket gör dem andra böckerna sämre än vad de egentligen är eftersom att denna bok är så grymt bra i mina ögon. Men trots likheterna så får denna bok 5/5 rosetter utav mig eftersom att det bra överväger det dåliga med råge.

Skriven och recenserad av: Louise Andersson 8c

Hallå!! Har pysslat lite halvt.. :) ett sudoku pennställ, smart va?? Om ni vill vet hur jag har gjort kommentera!! Kram Louise